Chinchillor

Fakta om Chinchillor:

Allmänt - ursprung & livslängd

Chinchillan härstammar från Chile, Peru och Bolivia och är således ett höghöjdsdjur. De lever på höjder från 2000 m.ö.h. till 6000 m.ö.h. Djuret är en gnagare och har vissa likheter med marsvin, kaninger och ekorrar. Det som dock skiljer den ifrån de övriga är att den blir betydligt äldre. Chinchillor kan bli uppemot 20 år gamla. Man bör därför tänka sig noga för innan man skaffar sig en, eftersom den kommer att leva länge om man sköter den rätt. På grund av den långa livslängden är de inte fullvuxna förrän i 2-års åldern. Vuxna chinchillor väger upptill 600 gram men hanarna är något lättare.

Djur för små barn?

Chinchillan är inte ett husdjur som lämpar sig särskilt bra som för små barn. Detta beror främst på att de dels är mycket egensinniga samt dels nattdjur. Det innebär att de måste få vara ifred under dagen för att få sin nödvändiga dygnsvila. De brukar dock ofta vänja om sig och vara vakna under stora delar av dagen. Man ska ändå tänka på att inte överbeskydda sitt djur eftersom det kan innebära att dess naturliga motståndskraft försvinner. Chinchillan är ett robust och tåligt djur som lämpar sig mycket bra om man t ex studerar eller jobbar på dagen för då sover de ändå. Sedan piggnar de till på kvällen när man har tid att umgås med dem.

Språk/kommunikation

Chinchillan använder sig av ljud för att kommunicera med sin omgivning. De kan ge ifrån sig dovt muttrande ljud, höga skrik samt fräsningar m.m. Om man är uppmärksam kan man lära sig att lista ut i vilka situationer ljuden uppstår och därmed också vad de betyder.

Antal djur?

Det går bra att ha ett djur men man måste då visa det sitt intresse varje dag. Annars kan man ha två chinchillor. Vill man inte skaffa en hona och en hane så bör man skaffa sig två honor eftersom de kommer att samsas så länge det inte finns en hane att slåss om. Man kan dock alltid rådfråga en specialist innan man för ihop två chinchillor. Om man ska introducera en ny partner till sin chinchilla kan det ta lite tid. Klokast är att låta dem sitta i var sin bur alldeles bredvid varandra så att de kan nosa men inte komma åt och bitas. Sedan när man fått den nya chinchillan att börja känna sig hemma kan man prova att släppa ihop dem på neutral mark, dvs låta dem vara lösa i något rum tillsammans. Man måste dock hela tiden vara närvarande och vara beredd på att sära på dem ifall de börjar bråka mycket. När man gjort detta några gånger och det går bra kan man testa att sätta dem i samma bur. Det är då ofta bäst att antingen ta en helt ny bur eller välja hannens eftersom honan kan vara väldigt revirkänslig.

Chinchillans hem

Man ska inte ha chinchillan lösspringande i lägenheten eftersom den kan skada sig och inte heller trivs med det. Den är ett mycket livligt djur och kan göra höga hopp och imponerande språng. Samtidigt är den ett utpräglat vanedjur och måste därför ha en skyddad plats där den kan känna sig trygg. Den platsen är och ska vara buren! Chinchillan ska alltid vara inomhus. Buren ska vara en stor, hög och rymlig bur, där det finns rejäla grenar att klättra och bita i, samt hyllor som den kan hålla utkik från. På botten ska man ha kutterspån eller kattsand som suger upp fukt. Det ska även finnas en låda med väldigt fin sand som den kan bada i. Sådan speciell sand finns att köpa i zoobutik. "Badkaret" med sand kan man eventuellt ha utanför buren och bara ställa in någon gång per dag så att djuret får bada. Detta för att chinchillan ska få större plats i buren samt för att lättare kunna hålla sanden ren. Man bör rengöra buren en gång i veckan.

Kost

I vilt tillstånd äter chinchillor bark från buskar och rötter, lökar samt torrt gräs som växer i den bergiga, kala bergsterrängen i Anderna. Som tamdjur bör de ha en liknande kost. Grenarna som finns i buren förser alltså djuret med bark samtidigt som de används till att klättras på. Det är dock viktigt att ta en gren från ett lövträd så att djurets päls inte smutsas ned med kåda. (Bra träslag är från fruktträd eller rönn). I övrigt bör stommen i fodret bestå av fint, grönt hö som serveras i en foderhäck eller grenklyka. Därifrån kan chinchillan plocka ut de delar av höet den vill ha. Dessutom äter chinchillan pellets. Det finns speciella chinchillapellets men det brukar gå lika bra med kaninpellets som har ungefär samma sammansättning. Man bör dock alltid rådfråga personalen där man handlar maten. Kosten kan också drygas ut med havre och vetegroddar. Se dock till att aldrig ge den solrosfrön! Ibland kan man, i mindre mängd, ge chinchillan en äppelbit, russin, knäckebröd, morot m.m. Man bör dock undvika apelsiner, klöver, kål, sallad och vindruvor. Var generellt sparsam och mycket försiktig med färska grönsaker och frukt eftersom chinchillans mage är mycket känslig! Ge den absolut inte fröblandningar avsedda för andra djur som t. ex. kanin-, hamster- eller marsvinsblandningar. De kan innehålla feta frön och nötter som i längden inte är bra för chinchillans mag- och tarmsystem.

Könsmognad & dräktighet

Vid ett halvårs ålder är chinchillan könsmogen men man bör vänta minst 12 månader innan man låter en hona para sig. Den mest fruktsamma tiden infaller emellertid inte förrän vid två års ålder och varar i ungefär fyra år. Dräktigheten varar i genomsnitt 111 dagar och kullen består vanligtvis av 1-4 ungar. Ungarna är helt färdigutvecklade när de föds och kan efter bara några timmar ge sig ut på upptäcktsfärd i buren. (Läs även om att introducera en ny partner under "Antal djur?"). När man har fått små chinchillaungar så måste man barnsäkra buren eftersom de är väldigt små och ömtåliga. Du måste bl a ta ut höga hyllor (eller flytta familjen i en mindre bur) så att ungarna inte kan klättra så högt och ramla. Man bör också lägga in något mjukt i botten (t ex en handduk). När man har ungar passar det bäst att ha sågspån i botten. Om man har nät någonstans på buren så måste man kolla att inte hålen i det är för stora så att ungarna kan fastna eller smita ut. Man bör också sätta in en vattenflaska på lägre höjd så att ungarna når den.

Tamhet och hur man bär en chinchilla

En chinchilla är inte tam av födseln och för att få den det krävs arbete, tålamod och förståelse av ägaren. Man får absolut inte tvinga sig på djuret, utan den måste själv ta initiativet! (Annars får man helt omvänd effekt som allvarligt kan skada relationen mellan ägare och djur). Man kan börja med att öppna burdörren och sträcka fram handen, kanske med något godis. Så småningom kommer den nog fram och bekantar sig med ägaren. När den väl gjort det så lär den snart hoppa upp i handen och låta sig bäras. När man bär en chinchilla är det i början bra att hålla ett stadigt grepp om svansen (dock inte lyfta den i svansen). Det är inte värre än att hålla en kattunge i nackskinnet. Man måste tänka på att vara försiktig om man inte gör det eftersom chinchillan kan ramla och den tål inte hur oförberedda fall som helst!  Man måste låta chinchillan komma ut ibland och springa av sig under ägarens uppsikt men då måste alla fönster och dörrar vara stängda!

Färger

Naturligt är chinchillan gråaktig men som tam- och utställningsdjur finns det många olika färger som albino, vit, silver, grå, safir, champagne, ljus-/mörkbrun, kolsvart och sammetssvart m.m.

Allergiker

Även om det sägs att chinchillan är ett pälsdjur som även allgergiker kan ha så bör man inte ta några risker. Det börjar visserligen inte "lukta" om chinchillan på samma sätt som det kan göra om exempelvis råttor, men det kan damma rätt bra från höet samt kattsanden som man har i buren.

Ha det bra